Jo, vi har varit dåliga på att skriva här på senast..

Det har varit dåligt med täckning ute i Nullarbor Plain och vi har väl helt enkelt bara varit för lata.

 

Den 12 december lämnade vi Yulara. Det var sorgligt att säga farväl till alla våra nya vänner. Vi hade ett två timmars hej-då-sägande och kramkalas.

Så var vi ute på vägen i öknen igen. 3800 km till Perth. och det var vi tvunga att köra på max en vecka. Det var en lååång körning genom öknen, det enda som fanns att se var några salt lakes som var mer eller mindre uttorkade, bara salt kvar.  1300 km ner till Port Augusta, och havet. Första gången vi såg havet på 3 månader! Underbart.

Korsade Nullarbor Plain (latin för inga träd). (Ni kan ju googla det och se hur stort det är)

Vi lyckades faktiskt köra från Yulara till Perth på fem dagar. Mycket bra gjort! Det var en otroligt lång körning, men naturen är verkligen härlig. Sceneriet ändras mycket under den körningen.

Vi åkte till Fremantle, en liten stad vid havet i anslutning till Perth, och umgicks med vår tyska vän Flo i ett par dagar. Henne såg vi senast i Cairns innan vi åkte, så det var roligt att hänga med henne igen.

Andra dagen i Perth blev vi bjudna på grillning hemma hos Adam och Anna och deras härliga ungar Axel, Astrid och Freja, (Anna är alltså min farfars kusins barn, så jag och hennes barn blir alltså b-kusiner J) Det var väldigt kul att träffa dem. Vi fick bo i deras hus medan vi var i Perth.

Största anledningen till att vi hade så bråttom till Perth var på grund av Biffy Clyro och Muse konserten. Det var riktigt bra. Helt otroligt! Lite besviken blev jag att Biffy bara spelade i 20 min, men men.. Muse ljusshow var verkligen häftigt.

 

Vi hittade IKEA i Perth, vilket var heelt underbart. Sill, glögg, knäckebröd, kaviar, skumtomtar, TURKISK PEPPAR och annat mumsigt!

 

Ett par dagar efter konserten låg jag halvt död i sängen, jätterolig förkylning som inte ville släppa. På julafton bestämde vi oss för att köra 30 mil ner till Margaret River och hänga med Flo som var där nere. Så på julaftons kvällen satt vi ute ute i bushen i en national park och åt lite knäckemacka, drack en öl och gick sen och la oss tidigt haha.

 

Vi bodde en vecka i vår van på Adam och Annas tomt i Margaret River. De håller på och bygger hus där nere, och har husvagn som Adam bor i när han är där och bygger.  Ett par dagar efter att vi kom dit kom också familjen dit. Massa svenskar var det där nere. Eftersom Annas brorsson också där med ett par kompisar, (han blir väl också min b-kusin då J) så vi svenskar invaderade helt enkelt Margaret River haha.

Vi hade jättetrevligt där på deras tomt iaf. Vi åkte till olika stränder på dagarna, och drack öl på kvällarna.

Nyår spenderade vi på deras tomt. Vi lagade lite indisk butterchicken med Flo och sedan gick vi till Anna och Adams husvagn och umgicks med dem och deras vänner och Adams föräldrar.

Vi lyckades hålla ut till tolvslaget, då dracks det champagne och det nya året firades med kramar och skålar. Sedan gick vi upp på taket på deras halvfärdigbyggda hus och tittade på stjärnorna och sedan gick alla och la sig. Hejdundrande nyårsfest J, men mycket trevligt.

 

Ett par dagar efter nyår åkte vi tillbaka till Perth för att kolla in lite saker vi inte hade sett innan. Vi åkte till ett par olika stränder och gick på akvarium. En vecka senare var det dags att börja röra på sig igen. Vi körde söderut till Pemberton, och kollade in gamla stora träd, som Janne också klättrade uppför (de hade nämligen använts som utsiktstorn för att upptäcka skogsbränder).

Vi gick på en Tree Top Walk 40 m upp bland träden, och kollade in Denmark lite snabbt. (japp det finns en stad i OZ som heter Denmark). På vägen träffade vi ett jätteskönt australiensiskt par som var på väg åt samma håll som oss. Vi drack lite tillsammans och blev till och med bjudna på mat en kväll J Vi spenderade två nätter på campingen Cosy Corner utanför Albany, precis som det låter var det väldigt mysigt. Vi gick faktiskt lite på stan i Albany och bara tog det lugnt.

Sedan körde vi 50 mil till Esperance, och hade ”sight-seeing” från bilen. Fanns inga gratis campingar  närmare än 10 mil omkring staden så vi fick ta in på en camping.

Chockad blev jag som attsingen när jag gick in i campköket och ser min gamla klasskompis från Länna sitta där inne! Så vi hängde med han och hans kompis i två dagar där på campingen. Vi bestämde oss för att gå ut på kvällen och fira Jannes födelsedag i förskott. Spontan, rolig kväll, och alla blev fulla och glada haha och kom hem typ 6 på morgonen.

Sedan var det tyvärr dags att börja köra igen. Korsa Nullarbor igen. Väldigt nervöst. Inget roligt om bilen bestämmer sig för att gå sönder mitt ute i ingenstans.

Nästa stopp blir Adelaide, kolla in staden och området runtomkring ett par dagar och sedan köra till Melbourne för att spendera sista veckorna där. Vi har också ett par kompisar i Melbourne som ska bli roligt att träffa igen.

 

Nu hoppas vi bara att vi kan få bilen såld så fort vi kommer till Melbourne, så vi får lite pengar.Och får bilen såld överhuvudtaget. Sedan har vi faktiskt inte mycket planer alls. Vi får se vad pengarna och tiden räcker till.

 

Ursäkta min braiga svenska, grammatiken känns inte lika viktig när man sitter i bilen och skriver medan Janne kör. Vill hinna färdigt innan jag börjar må illa haha.

 

Hoppas det är bra med er där hemma iaf! Nu är det inte så länge kvar tills vi kommer hem. Alldeles för kort tid kvar här i Australien. Desstutom är det ju varmt och skönt här och kallt hemma. Blä.

Jaaaaaaaaaa, vi har varit dåliga på att uppdatera!
Största anledningen är att vi har jobbat, det har inte heller blivit särskilt mycket fotografering.

I morse kl 05.05 blev jag (Janne)upphämtad av mina vänner här i uluru. Jag fick en helikopter-tur för tredje gången i mitt liv, alla tre har varit här över öknen. En dag-tur, en solnedgång och nu en soluppgång. Alla tre var magnifika upplevelser!
Emelie har flugit en gång och blev erbjuden att åka igen idag men hon ligger ännu kvar i sängen, trött tjej :)
Inte så illa att bli kompis med piloterna här :)

Ska snart till jobbet så jag koncentrerar mig på att lägga upp bilder.
Det är väl ändå det ni vill se...

Helikoptern jag flög i morse.

 

Janne och jag satt och pratade om alla grejor vi har fått här på campingen, och andra saker vi fått av vänner och andra.

Janne: När tror du får ett tält egentligen? det hade ju varit bra att ha.
Emelie: "Den som gapar efter galen fågel ser inte skogen för alla ben". Vi ska vara glada för allt vi redan har fått.


Senare på kvällen satt vi och umgicks med två killar från Melbourne. Och de berättade att
när de kom hit hade de pratat med en snubbe som frågade om de ville ha ett tält.
Han hade tydligen sju stycken hemma och skulle flyga hem nästa morgon så han tänkte lämna
det till vem som vill ha det. Aussiesarna hade redan ett tält så de sa till oss att vi kunde
ta det om vi ville.


Så nu har vi fått ett tält också!

Jaha så i Fredags kväll åkte vi tillbaka till den alldeles för dyra campingen som vi knappt hade råd att bo på i två dagar.
Bilen hade börjat gått sämre och sämre de senaste dagarna.
Så Janne öppnade huven och insåg att förgasaren läcker bensin. Så inget mer körande för oss...
Ett "för-lite-bensin-och-luftläcka-som-inte-är-någon-fara-och-skulle-klara-sig-till-Perth-problem" blev ett "alldeles-för-mycket-bensin-så-det-blev-en-pöl-i-insuget-vilket-ska-vara-torrt-problem".

Det blev till att ringa till den enda mekanikern inom 50 mil för att fråga om de kunde hjälpa oss. De hade inte tid förrän tisdag sa de.. Jaha..
Med nya packningar och lite annat smått och gott skulle Janne kanske kunna fixa det själv, men han kan inte stå ute och plocka isär en förgasare om det kommer lite sandstormar då och då. Vilket det gör. Dessutom har vi ju tyvärr ingen tryckluft med oss heller..

Lite tur hade vi iaf att receptionen kunde fixa en plats till oss bakom och utanför campingen för 20 dollar per natt istället för 34. Så lite bättre..

I lördags ringde Janne till mekanikern och frågade om han inte kunde få stå i deras verkstad och fixa förgasaren själv, och betala för råd och platsen och så. Han sa att det säkert hade gått att ordna om han inte hade sin sista dag på söndagen.. Typiskt. Så Janne ringde nya mekanikern idag och det gick inte att ordna såklart. Och inte heller har han tid att fixa förgasaren förrän på onsdag.. Så ytterligare fler dagar fast här i mitten av "öknen".

En bra sak med att stå på den här campingen är att det är många som t ex flyger härifrån och då ger de bort saker till de andra campinggästerna. Så vi har kunnat bytt ut en av våra stolar till en mer hel och fin stol. En nästan full schampoo-flaska. (Så nu har vi tre, eftersom vi köpte en ny i Cairns innan vi åkte) och jag fick ett par nya solbrillor, och idag låg det massa grejor i köket. så vi fick lite mat och annat "bra-att-ha-grejor". Inte så illa pinkat ändå.

Vi har fått ytterligare bevis på att Aussies är väldigt trevliga och gästvänliga. Vi träffade en barnfamilj med fyra ungar igår som vi kunde få skjuts med till Kata Tjuta (The Olgas). Biljetten till parken gäller nämligen bara i tre dagar och det var sista dagen för oss igår, och vi ville gärna se Kata Tjuta också med egna ögon medan vi är här.
"We have some spare seats in the back" så de tryckte in två av sina ungar i skuffen så vi fick sitta i baksätet.
Innan de åkte vidare idag lämnade de sin adress, namn och telefonnummer till oss ifall vi kommer åka  förbi Fitzroy Crossings. De sa att vi måste komma och säga "hej" och att de kan ta oss med ut i deras båt på floden, istället för att betala 60 dollar för en tur. Vilka gästvänliga människor det finns!
Den mentaliteten är verkligen något vi måste försöka ta med oss hem, för det är inte riktigt den klassiskt svenska.

Hoppas ni har det bra där hemma.

Inte den vackraste eller mest klassiska Prinsesstårtan jag bakat. (Det blev t ex tjock vanlijsås istället för kräm och så :)) Men den smakade gott iaf!

Och "aussiesarna" tyckte den var mums så tillräckligt lyckat ändå!

Lake Eacham

 

500 år gammalt "Curtain Fig Tree"

 

Vi fick tyvärr inga bra bilder av cassowaryn. Men här är en bild som visar hur stora och fula de är!

 

Roadtrain

 

Devils Marbles

 

Emily Gap utanför Alice Springs

 

Uluru (Ayers Rock) solnedgång

 

Uluru soluppgång

 

På promenad runt Uluru. (10,6 km!)

 

Vattenhål Uluru.

 

För andra gången körde vi igenom Atherton Tablelands. Regnskog, vattenfall, och massvis av gröna kullar. Vi hade missat ett par sevärdheter förra gången vi var där och tänkte passa på att göra det nu.

Vi började med att ta ett dopp i Lake Eacham, underbar insjö med kristallklart vatten.

 

Sedan åkte vi vidare och tittade på en 500 år gammal ”Curtain Fig Tree”. Häftigt stoooort träd.

Och sen åkte vi till Mt Hypipamee Crater, vilket är en gammal crater de inte vet hur djupt ner den går. De har nämligen bara lyckats mätt en viss bit.

På väg till kratern var det som vanligt varning för Cassowary.

Janne: Tror du vi någonsin kommer få se en cassowary?

Jag: Nej.

 

En cassowary är en stor fågel (som en struts) med enorma dödliga klor. De kan vara väldigt aggressiva och oförutsägbara. Man ska hålla sitt avstånd.

 

Vi kom ca 20 m på stigen innan jag får se att 5 meter från stigen står det en cassowary! Jag ville gå tillbaka till bilen och gömma mig, men Janne tyckte vi skulle ta kort.

Vi kunde inte fortsätta till kratern just då, så vi gick till bilen och väntade. En liten stund senare tittar Janne bort mot stigen och får se att cassowaryn har följt efter oss och är på väg rakt mot oss.

Han säger bara in i bilen, och jag förstår direkt vad det handlar om. Vi både har sneglat mot stigen då och då bara för att se ifall fågeln har följt efter oss. Vi låser in oss i bilen, och hjärtat dunkar högt. Den där jäkla fågeln står en meter från bilen och tittar in på oss, och börjar sedan lunka bort mot skogen igen. Efter lite om och men, börjar vi promenera mot kratern i alla fall.

Och cassowaryn ser vi inte igen som tur är.

 

De senaste dagarna har vi bara kört och kört och kört. Vi har kört 260 mil på fem dagar, och vi kommer nog ett par mil till idag. Vi lyckades faktiskt att komma fram till Alice Springs helt välbehållna idag! Bettan håller faktiskt ännu! Grymt. Imorgon ska vi väl nå den stora röda stenen. Det ska bli riktigt häftigt att se det. Det finns mycket annat att se runt omkring här också. Sedan ska vi bara köra samma väg tillbaka upp till korset; ca 100 mil, och ett par 100 mil till upp till Darwin. OM bilen inte går sönder vill säga. Men än är hon inte på väg till skroten iaf.

 

Igår kollade vi på Devils Marbles. Helt otroligt. Googla det!

 

Nu ska vi köra vidare så vi kommer till Uluru någon gång! Men först ska vi stanna till vid "Emily Gap"!

 

Ps. Finns fler uppdateringar neråt!

Det händer mycket när man börjar röra på sig!

 

I onsdags (22 sep) bestämde vi oss för att påbörja vår lååånga resa till Alice Springs, Uluru, Darwin och Perth. Den resan är minst 900 mil.

 

Det var ett lite sorgligt farväl vi sa till Ian och Ben som vi bott med de senaste sex veckorna. Vi har haft många diskussioner och samtal som både har varit roliga, hemska och intressanta. Vi delade livserfarenheter och åsikter, och samtal om allt mellan himmel och jord.

Än en gång har vi fått träffa väldigt härliga människor med stor gästvänlighet.

 

Och som vanligt, precis när man har lärt känna människor på en plats och känner sig lite som hemma där, så måste man börja röra på sig igen.

 

Efter en ”hej-då-BBQ” dagen innan, mycket packning och fix och ett par kaffi så började vi köra mot nya äventyr.

 

Men vi kom bara så långt som 8 mil. I 80km/h hör vi ett tjutande från motorn, oljelampan tändes, Janne stampade ner kopplingen och rullade in på vägkanten.

Kamremmen hade brustit!

Allt vi kunde säga var: Aj aj aj aj. Hoppas inte motorn är helt paj!

Janne började skruva isär allting för att förenkla ifall vi behövde ringa en mekaniker. Vi fick ringa Ian och be honom om att kolla upp telefonnummer till bilaffärer runtomkring så vi kunde få tag i en ny kamrem. Jag satt vid datorn och letade telefonnummer till mekaniker, och kollade på forum efter information om att byta kamrem på vår bil.

Jag lyckades faktiskt hitta en verkstadshandbok för just vår motor, vilket Janne var väldigt glad för.

 

Vi hade stannat precis mittemellan två mindre samhällen, och ingen av dem hade en ny kamrem såklart, så vi fick skicka efter en rem från Cairns till Mareeba. Den skulle vara framme nästa dag.

Vi hade tur i oturen kan man säga. För det första hade vi lyckats stanna bilen på en infart (som inte användes) och vi hade gott om plats. Dessutom rakt över vägen fanns det en gård, där det bodde en mycket trevlig farmare och ett par trevliga backpackers. Så vi fick låna lite verktyg vi inte hade och vi hade någonstans att vara och folk att umgås med. Och vi fick låna deras  toa! Vilket är mycket behändigt när man är fast vid sidan av vägen i ett par dagar.

Dagen efter kunde vi få skjuts med Simon (en av ”backpackerserna”) till Mareeba. Han skulle ändå lämna in sin bil på besiktning vilket passade väldigt bra. Efter ett par timmars promenad och väntan på både bilen och posten fick vi äntligen kamremmen. Eller egentligen borde jag säga kamremmarna, eftersom Mitsubishi har varit väldigt lata när de tillverkade den här motorn. Istället för att designa om motorn har de satt dit en balansaxel, därav den andra remmen, för att motorn inte ska vibrera så förbannat.

 

900 kr för två remmar!

 

När vi äntligen kom tillbaka till bilen ser vi att den inre remmen inte är samma som vi har köpt. Som tur är, var det den och inte den yttre och dessutom såg den befintliga bra ut och vi orkade inte vänta på en ny rem, så samma åkte på igen.

Janne försökte få ihop allting, och självklart uppstår det problem. Man kan ju aldrig förvänta sig att allt ska gå smidigt och lätt. Han hade inte alla verktyg han behövde,  så vi fick ringa en ”mobile mechanic” (detta är alltså tredje dagen i ”diket”).

Efter lite om och men är kamremmen på och hon brummar igen!

Som tur var är denna motorn en ”non-interferance-engine”. Annars hade vi fått skrota bilen eller köpt en ny motor.

 

Satt ihop allting igen, sa hej då och tack till ”gårdsfolket” och vi kunde börja köra vidare!

 

Det finns inte alltför många spännande saker att berätta om Cairns. Det är en trevlig och turistvänlig stad. Förmodligen det mest turistvänliga stället vi varit på hittills.

 

Vi har mestadels bara jobbat, men vi har också sett på tv och jag har läst massa böcker :P Jag läste faktiskt ut hela Twilight-sagan på två veckor, och sen läste jag väl två böcker till.

 

För ett par veckor sedan var jag på väg till Kuranda. Janne höll på och riggade upp för en reggae konsert där, så jag tänkte att jag skulle åka upp dit och kolla om det var något bra.

Det gick jättebra hela vägen, uppför berget och i svängarna ända tills jag var ca 1km från Kuranda. Då stannade bilen. Bränslepumpen var kass.

Janne lyckades få tag i en kille med bil och kunde komma dit och kolla på bilen. Vi var tvungna att få bilen till parkeringen vid konserten. Så den andra snubben satt och hällde bensin rakt i förgasaren medan Janne försökte köra bilen. En väldigt rolig syn bakifrån.

De lyckades faktiskt att få bilen dit, och sedan fick vi åka med i Progigs (företaget Janne riggade för) lastbil tillbaka till Cairns.

Vi fick sova på soffan i två dagar, och försökte komma på bästa lösningen för att få igång bilen igen. Det var ganska stor risk att bilen skulle bli vandaliserad om den stod kvar där för länge så vi fick köpa en för dyr bränslepump och ringa en mekaniker som fick sätta i den på plats. Mekanikern blev iaf lite billigare tack vare att det var en vän till Ian.

(Janne vill att jag ska påpeka att han jobbade och därmed inte hade tid att byta pumpen själv)

 

Man kan inte säga ”Bloody cars” för ofta.

 

Efter alldeles för lång tid bredvid det stora barriärrevet, så kom vi ut och snorklade. Väldigt dyrt men definitivt värt det. Det var helt fantastiskt. Såg massa stora fiskar, fula fiskar, väldigt färgglada fiskar, nemo-fiskar och hajar!

Lördag eftermiddag kom våra tyska vänner på besök och vi bestämde oss för att hänga med dem tillbaka till deras camping i Mareba, där vi njöt av en god öl och trevligt sällskap. De påstod att det aldrig regnade där och att det räckte att titta på molnen så försvann de..
Det stämmer väl i vanliga fall (de har 300 soldagar/år) men inte denna helg, vi hade inte ens hunnit gå och lägga oss innan det började regna.
Dagen därpå åkte vi till en gokartbana där Jag/Sverige (Janne) och Rick/Tyskland betalade dyrt för att köra 8min. Sverige vann ganska överlägset!

En fika och sedan bar det av norrut för oss. Vi åkte till Daintree, tog en kabelfärja över en flod och campade nära Cape Tribulation. Dagen efter så åkte vi dit, passerade ett ställe där det var vägarbete, halva vägen var avspärrad och lite vatten på vägen, inget mer med det tänkte vi..
Vi kollade in stranden där, var lite besvikna på vädret då det var grått så långt ögat kunde nå och regnade mer eller mindre hela tiden.

Efter 2 timmar ansåg vi att vi hade sett Cape Tribulation och började lite besviket tuffa tillbaka söderut.  Då kom vi till "vattenpölen" igen, som inte var bara en vattenpöl längre. 30 cm djupt och strömmt stannade jag vid sidan av vägen för att se hur bilarna bakom skulle göra.
Första bilen var en stor jeep med snorkel så han tvekade inte en sekund utan puttrade bara igenom. De nästa två var vanliga australientillverkade sedaner som också tog sig igenom utan större problem. Fjärde bilen var en liten mazda eller nåt, lägre än vår van, tvekade lite men körde sakta igenom med avgasröret knappt ovanför vattenytan.
"KAN DOM SÅ KAN VI!" sa jag och tog mod. Ettans växel och med högt varv började jag köra. Vattnet tryckte mot sidan av bilen och man hörde inte motorn av allt vatten (trots att bilen är ganska ljudlig annars). Mitt adrenalin pumapde som aldrig förr (jag blir nästan skakis när jag sitter här och skriver).

"TJOHOOO!" skrek jag och viftade med armarna inför folk som stod och tittade på översvämmningen.
Efter ett par hundra meter började bilen hosta och stannade till slut, försökte starta med det gick inte. Fortfarande skakis började jag fundera på vad jag skulle göra, det regnade ordentligt så jag hade inte lust att stå i regnet och leta problem.
Efter en stund testade jag igen, och bilen gick igång. Vi tog oss med halv effekt till en bensinmack en halv km bort. Tankade och plockade ur luftfiltret som visade sig vara blött såklart, luftburken hade varit halvfull med vatten. Jag skakade ur filtret och satt den framför en fläkt på bensinmacken i 1 1/2 timme.

"hm, vi tog inga bilder, vi måste åka tillbaka och kolla".
Vi vände och tog på oss regnrockar och spatserade förbi bilkön.
Precis när vi kom runt hörnet började en buss köra från andra sidan!
Det var ca 30 personer som stod och tittade. Halvvägs trycktes bussen åt sidan och framhjulet gled av kanten där ett stängsel hade stått innan det försvann av vattenmassorna. Folk skrek och svor, bussen blev stående och kunde inte komma upp igen. Alla stod och tittade utan att veta hur vi skulle hjälpa dem. En guide från en annan buss vadade efter en stund fram till bussen och folk började klättra ur vid förarsätet på bussen. Guiden hjälpte tiotalet turister till säkerhet och en stund senare även den 60-åriga chaffuören. Undrar om han tänkte på att det är gott om krokodiler i området...

Allt gick som tur var väl men bussen stod kvar när vi gav oss av med bilder på händelsen.
På den slingriga vägen längs berget tillbaka såg vi små vattenfall överallt som inte var där när vi åkte upp. Vi var inte längre ledsna över vädret längre utan uppskattade naturen och att vi inte blev fast på andra sidan eller i vattenmassorna.

Nu är vi tillbaka i Cairns och säkerhet, en erfarenhet rikare och vet ungefär vad bilen klarar!

Nu börjar det snart bli dags att lämna östra Australien och Queensland, om ca tre veckor börjar nästa etapp med hundratals mil framför oss.

Skepp å hoj!

I tisdags fick jag tillbaka min dator. Äntligen! Det tog den två dagar för att komma från Sydney till Cairns och sedan tog det 3 dagar för den att komma från posten till mig. Bassel som vanligt..
Men jag kunde ju inte räkna med att få tillbaka en fungerande dator efter en reparation, nej nej.
För det första hade de tagit en för lång skruv och skruvat in den i datorn. Ser inte alls bra ut, och fungerar inte bra! Och de har repat datorn på sidorna. Man tycker att de borde ha passande verktyg, men det ser ut som att de har tagit en vanlig skruvmejsel för att få isär datorn..

För det andra så upptäcker jag när jag sätter på datorn att produktnyckeln inte är giltig. Förmodligen för att de bytte moderkortet. Och man tycker att de borde veta att om man byter moderkort så kommer man behöva en annan produktnyckel.

Efter två dagar svarar de på mitt mail, och de tycker att jag ska skicka tillbaka den så de kan ordna med operativsystemet och byta ut den/de delarna som blivit skadade. Men det är inte så lätt för mig att skicka och ta emot paket, så här på resande fot.


Jobbet funkar bra. Varken jag eller Janne har jobbat särskilt mycket de senaste veckorna, men det ser ut som att det blir lite mer jobb för mig framför. Det har varit mycket personal byte på caféet på senaste och det verkar som jag får 5h om dagen mån-fre eller något. De hade fått för sig att jag skulle åka mycket tidigare så de blev glada över att få veta att vi inte ska åka förrän i mitten av september. De behöver ju lite tid på sig att hitta någon som passar bra för jobbet.

Hoppas ni fortfarande har lite sensommar hemma. Så ni slipper höstrusket än på ett tag iaf!

Vi jobbar och står i här, till och från :)
Janne får iaf ett par dagar i veckan. Och jag har minst två dagar i veckan. Så vi får in lite pengar iaf.

Igår flyttade vi ut ifrån campingen, och flyttade till en av Jannes jobbarkompisar. Så nu betalar vi halva priset, sover i bilen och får då använda allting vi behöver och vill i huset. Man kan inte säga något annat än att Australienare är gästvänliga.

Det är roligt hur det är så mycket "första gången" här. Vi har t ex ätit färska ostron, (allt jag kan säga om det är ta små tuggor och vänj dig med smaken först så slipper du få kväljningar och spotta ut det i en servett på en restaurang) vi har ätit krokodilburgare, Janne har kört lastbil, Jag har ätit sushi, jag har kört på motorvägar (nej, jag har inte kört på fastlandet innan). Tyvärr kan vi ju inte komma på fler "första-gångare" nu bara för att vi tänkte räkna upp ett gäng. Fortsättning följer!

Det finns både många skillnader och likheter mellan Sverige och Australien, men den största skillnaden i mentaliteten är nog hur aussies är så öppna och trevliga mot folk de inte känner. Detta är hur härligt som helst. Om du får ögonkontakt med någon på stan, hälsar de oftast på dig. Och de säger vad de tänker; jag har fått så otroligt många kommentarer från främlingar angående mina öronhängen. Det hände aldrig i Sverige. Jag har också haft många trevliga konversationer med människor som kommer in på caféet. Detta är verkligen något man saknar i Sverige.

Nattbild från en camping utanför Mission beach

För ungefär två veckor sedan kom vi till Cairns, efter en månad på vägen.

Tyvärr finns det inga gratis eller billiga campingar i närheten av staden.
Så vi bor på den billigaste husvagnscampingen i staden. Man kan bara säga att det inte är den
trevligaste campingen vi varit på. Nu när vi även har fått jobb skulle vi gärna bo på ett annat
ställe, men det kostar 10 dollar mer per dag på de andra ställena, så det är inte riktigt värt det.
Här har nämligen de permanenta husvagnar som folk har köpt för att bo i, och många av de människorna är väldigt speciella. Man ser dem springa här fram och tillbaka, och vi har en granne som
alltid har hög musik på kvällarna (verkar som de dricker varje dag) och man kan höra folk skrika
på varandra ibland.
Köket verkar de städa max en gång i månaden eller så. Det är nämligen alltid ganska skitigt och ett
väldigt trött ställe. Badrummen är väl helt okej, och det är en husvagnscamping, så vi slipper
duscha utomhus i kallt vatten.
Det går inte någon nöd på oss, men det är synd att campingen inte är lite trevligare.

Det känns lite konstigt att bo i bilen nu när man inte reser omkring längre. Man är ju van
att bo i ett hus och ha allting mer eller mindre för sig själv. Men här bor man i sin transport
och när man öppnar dörren finns det alltid andra människor runt omkring. Vi delar kök och badrum
med väldigt många andra människor. Så lite lustigt känns det, men det är inte några problem direkt.

Vi kan inte säga att vi har sett eller gjort så mycket här omkring. Första veckan i Cairns
umgicks vi mest med katrin och Clemens (två av de tyskarna vi träffade för första gången i Agnes Water). Det var nämligen deras sista vecka i Australien.
Jag har iaf äntligen skickat iväg min dator. Så nu är det bara att vänta och se när jag får tillbaka den.
Förmodligen om ett halvår eller så.

Vi har iaf sökt lite jobb här. Janne har pratat med nästan varenda ljud och ljus företag.
Och jag har varit och sökt jobb på ett par caféer. Jag hade en väldig tur som gick in till
rätt café vid rätt tidpunkt, för jag fick komma in på provjobb samma dag. Och sedan fick
jag jobbet. Det är ett litet café här i förorten, i närheten av campingen.
De sökte någon för ca 12 timmar i veckan, men jag kanske kommer kunna få mer jobb för det
verkar som om de kanske ska sparka en av killarna som jobbar där. Dåligt för honom, men bra för mig.
Jag är otroligt glad för att jag slipper plocka frukt, och dessutom få jobba i ett café som jag velat göra
i flera år. Nu kan man äntligen säga att man faktiskt har erfarenhet från café. Och här i OZ när man söker jobb ärderas första fråga: "Can you work a coffee machine?"

Janne fick jobba ett par timmar igår på ett ljud och ljus företag. Så förhoppningsvis kan han få mer jobb framöver.

Vi har inte planerat vår vidare rutt ännu. Hur länge vi stannar i Cairns beror på hur mycket pengar vi kan spara ihop.
Tanken är iaf att vi först ska åka till Alice Springs och Uluru innan slutet av oktober.
Vi hade kanske inte tänkt köra dit från början, men vi tog oss en titt på kartan och den resan är ingenting jämfört medde avstånden vi kommer göra.  
Vi ska bestämma oss om vi ska åka upp till Darwin och ner längs med hela västkusten eller om vi
åker neråt mot Perth efter Uluru istället. Vi får se hur mycket tid vi har och vad vi känner för då, antar jag.

Man kan inte hjälpa att få lite hemlängtan ibland. När man sitter här och tänker på våra fem månader i OZ, känns det som om tiden har gått ganska fort men samtidigt känns det som att vi har varit här väldigt länge. Och så tänker man på att vi ska vara här i sju månader till, så känns det ännu längre och man får lite hemlängtan.Man är van att alltid ha familj och vänner tillgängligt, men här har vi bara varandra.
Det är väldigt svårt att hitta bra och trevliga människor som man skulle kunna tänka sig att resa med
och umgås mycket med. Vi hade tur att träffa på tyskarna som alla är väldigt härliga.
Tyvärr har ju två av dem åkt vidare med Flo och Rick är ännu kvar. De jobbar ca 10 mil härifrån på en farm, men vi har pratat om att åka vidare tillsammans sedan.

Här börjar det bli varmare igen, nu är vintern över och det börjar bli väldigt svettigt i bilen. Och vi går dessutom mot ännu varmare tider.
Känns lite lustigt eftersom där hemma börjar ni gå mot höst och vinter. Jag hoppas att det inte blir samma långa kalla vinter som förra året. Vi vill ju komma hem till våren nästa år :)
Jag hoppas att alla har haft och har en bra sommar. Och väldigt skönt för mamma och pappa som slutat med korna, och har haft deras första "lediga" sommar!

Nu ska jag sluta tråka ut er med denna långdragna text, dessutom måste jag och Janne lyfta på våra rumpor och åka och göra något vettigare på den härliga söndag.

Ta hand om er!

Hej hopp alla!
Vi lämnade Yeppoon för lite mer än en vecka sedan. Underbara människor, John och Sue. De är väldigt fina som öppnar sitt hem för ett par vilsna svenskar som de träffat en gång förut.

Vi var lite knasiga och skyndade till Airlie Beach. Vi trodde nog att man kunde göra mer saker här. Men tji där fick vi. Det enda man kan göra här är i princip bara ute på havet; segla, dyka och snorkla och så. Vi kom hit förra torsdagen och vi har gjort ungefär.....ingenting :) Tanken var att vi skulle ta en seglingstur här, men vi har väntat på bättre väder och försökt bestämt oss bara.

Men i onsdags fick vi följa med John och Sues grannar och deras vänner, på deras 5 miljoner motorbåt. (Vi var alltså på mina avlägsna släktingars vänners grannars vänners båt :D )
Vi kryssade runt bland Whitsunday öarna, och bara tog det lugnt. (det var nog första och sista gången vi får åka på en sådan flådig båt :)) På kvällen följde vi med dem till deras lägenhet och blev bjudna på mat. Och så såg vi ju självklart AFL också. (Australian Football league)

Igår kom våra tyskar tillbaka från sin segling. Roligt återseende! Vi drack och spelade kort (som vanligt) :)

Idag ska vi ut på vägen igen; en tysk-svensk karavan på väg norrut.

Ha de bra där hemma!


Ps. Mamma, pappa, än har vi pengar kvar ;)

För lite mer än en vecka sedan lämnade vi äntligen Bundaberg.
Vi hade tyvärr fastnat där lite för länge pga att vi först väntade på jobb,
aldrig hittade någon van, tjänade inga pengar m.m. Men äntligen kom vi iväg.
Vi har verkligen träffat ett par underbara aussies på vår resa hittills.
Australienare är kända för sin gästfrihet och vänlighet, men vi trodde nog aldrig att det fanns så här fina människor.

Första stoppet blev nämligen i norra Bundaberg hos Jannes jobbarkompis Jason, också känd som Granddad.
Där fullbordade vi vårt bygge med en hylla som Jason hjälpte oss att bygga. (Och också gav oss allt material till). Förutom byggmaterial blev vi även bjudna på mat, och de skickade med oss ägg och sötpotatis, en bensindunk, fiskespö, lampa och ett underbart campingbord från 70-talet. De erbjöd oss även en liten TV om vi ville ha, men den lämnade vi kvar. Tillräckligt trångt som det är.

Nu är vi tillbaka i Yeppoon hos John och Sue. Kul att träffa dem igen. Första gången vi var här var vi fortfarande jet-laged och ganska vilsna och snurriga hela veckan. Man kan nog säga att vi har lite mer kött på benen nu. Vi lärt oss lite mer om OZ, sett, gjort och rest lite mer.

Town of 1770 och Agnes Water var jättehärligt. Vi bodde på ett "Bush camp" precis över en strand. Det var väldigt billigt, då pga att det bara fanns en kall dusch utomhus och ingen el. Det var ingen reception utan bara en ranger som kom på morgonen och samlade in pengar från natten. Vi träffade ett gäng mycket trevliga tyskar (och en fransos) som vi drack och grillade med, och spelade öl-spel med :) Vi lyckades supa två av dem under bordet den ena kvällen så att de inte orkade dricka en droppe dagen efter.

Efter 1770 åkte vi norrut och stannade i Gladstone över natten. Väldigt härligt att få duscha i en varm inhomhus dusch igen :)
Nu dessa senaste dagarna har vi varit i Yeppoon. Vi har varit på en skrot och skaffat lite småfix till bilen.
Imorgon åker vi vidare norrut igen. Jag tror inte vi kommer stanna innan Airlie Beach. Där ska vi segla och kanske testa på at dyka och snorkla i revet.

Nu ska vi ta en guidad tur i "The Caves" (både ett litet samhälle och väldigt gamla grottor) och Janne kanske ska få klättra lite :)

Igår jobbade jag sista dagen på farmen. Fruktansvärt skönt! Om jag får välja kommer jag aldrig plocka en enda zucchini till i hela mitt liv!

På söndag lämnar vi äntligen Bundaberg. Vi flyttar ut från huset imorgon, och på kvällen ställer vi vanen hos en av Jannes jobbarkompisar. Där ska vi tydligen bli bjudna på mat, och så ska vi bygga en hylla i vanen. Sedan är vårt hus på hjul klart!

I helgen var vi i Maryborough och Harvey Bay. Vi var på "Worlds Greatest Pub Crawl". Dock var vi inte riktigt med i själva försöket att slå världsrekordet igen, för det var från 11-18 och vi kom inte dit förrän 16 ungefär (man skulle dessutom anmäla sig i början). Men vi hade vår egna pub crawl senare på kvällen. Första natten i vanen var det! Och det var inte så kallt som jag trodde att det skulle vara, och det var inte så farligt oskönt. Vi kan nog bo i den i 7 månader :)

Första stoppet blir nog Agnes Waters och Town of 1770 som ligger ca 2 timmar härifrån. Sen får vi se! Vi åker bara vidare uppåt och stannar där det verkar intressant.

Sista zucchinin. Ful var den också. Och ja, allt du ser bakom (till träden) är zucchini fältet. Dessutom finns det kanske 36 rader till bakom mig! Och det nya blocket vi började plocka förra veckan har ännu längre rader!

 

Här är våra nygifta grannar (Mamma till vår hyresvärd) Vi var på deras bröllop förförra helgen, ute på bakgården :)

 

Här är våra rumskompisar.

Aaron till vänster, och Aaron till höger. (Den högra Aaron är hyresvärden)

 

Grannarnas backpackers. De har fösökt lära mig lite koreanska, med all lycka måste jag säga :)

De har lärt mig det viktigaste: trött, hungrig, nej, skynda och "son of a bitch" :)

Janne i full gång med bebyggelsen av vår sängram.

Sängram klar coh fast i bilen!

Och det färdiga resultatet! Detta är då vårt vardagsrum, och drar man ut en plywoodskiva och lägger över en bit madrass till förvandlas det till vårt sovrum! Madrassöverdragen är inte det snyggaste men det fanns bara fult och ännu fulare att välja på. Så fult blev det! Fick låna grannens gamla Singer för att sy alla gardiner och madrassöverdraget.

Nu händer det!
Jag (Janne) skriver det första inlägget här.

För tre veckor sedan började jag ett nytt jobb (Emelie är kvar å plockar frukt).

Jag jobbar 6:30 - 16:30 mån-fre, "smoko" (förmiddagsfika) 10:00 och lunch 13:30 (9,5h betald tid).
De första två veckorna gjorde jag "pruning", vilket betyder att klippa citronträd.
Massor av olika spindlar och "ninja", som bor i samma hus som oss, hade en dag en orm som tittade fram 10cm från ansiktet på honom. Han skrek som en tjej och sprang för han trodde att det var en giftig "yellow belly" Men det visade sig vara nån ofarlig "treesnake".

| Inget jobb för Emelie alltså...
V


Långa dagar med sekatör och lite sågande gjorde att min hand inte mådde så bra.
Jag trodde att jag skulle vara trungen att sluta eller ta ledigt ett par veckor, men sån otur hade jag inte...

Måndag fömiddag blev jag skickad till en annan del av farmen, avocadoträden.
Där fick jag leka träd-doktor!
Några går först och borrar några hål i varje träd sedan går vi andra och skruvar i sprutor i träden.
De får sitta i några timmar för att suga i sig kemikalier, (som jag inte har någon om vad de innehåller, det enda jag vet är att när de bladar dem så börjar det koka i någon timme innan man kan använda vätskan) sedan tar man ut dem och fyller på dem igen.
Inte lika mycket spindlar eftersom man mest kryper på marken vid stammarna.

Rad efter rad, block efter block samma sak, kräla in under de låga grenarna, skruva i 3-4 sprutor, ut igen, ta med sig spannet med sprutor till nästa träd och likadant igen och igen och igen och igen och igen och igen...
Inte konstigt att man är trött när man kommer hem! Det tar dessutom 45 min att köra så man kan inte gröra så mycket mer än äta och gå och lägga sig.


Ni kan nog inte ana hur STOR farmen är, jag har frågat och ingen vet hur många träd det finns på farmen.
Jag frågade supervisorn hur många träd det fanns, hans svar var bara: "too many".
Jag vet att det senaste "blocket" med avocadoträd fanns det ca 2000 träd. Supervisorn visste inte heller hur mångar block det finns.
Jag har för mig att dom sa att det var 2000 hektar!


| En rad med citronträd, jag står i nästan i mitten av raden..
V


VAN!

ÄNTLIGEN har vi hittat en bil!
Efter många tittar på fula, rostiga, gamla eller dåliga bilar så har vi förhoppningsvis hittat rätt.
En vit mitsubishi express -94 med två säten och helt tom bak.
Kl 17 denna eftermiddag genomförde vi köpet och nu står den här utanför huset och "glänser".

Nu börjar nästa utmaning, att bygga säng och inreda den med allt som behövs när man ska ha ett hem på hjul för en trip rund ön.
Vi får väl se om vi kan bestämma oss och samsas om hur vi vill ha allt.

| Här är pärlan
V


Oj vad mycket jag skrev..

Nu ska jag förbereda en matlåda till Emelie (som ligger och sover) och njuta av en öl eftersom jag, till skillnad från Emelie, är ledig i morgon!

Skål och trevlig helg från ön på andra sidan!

Nej detta är inte en geografi- eller historialektion. Tänkte bara ge er där hemma  lite rolig fakta om det stora landet i syd, en gång kallad ”New Holland”.

 

Jag fick nämligen låna en bok av vår kära rumskompis: haltande-vinpimplande-pokerspelande Ninja (Döpt till Aaron, men av praktiska skäl fått smeknamnet Ninja eftersom husägaren bär samma namn).

 

Boken ”Down Under” är skriven av Bill Bryson, som – vad jag har förstått – är en reseskribent. Man kan stoppa den under vilken genre man vill, men han använder i alla fall en stor portion humor, och enkel fakta för att beskriva hans resa i Australien. (Smygreklam, och Janne kallar detta en bokrecension). Måste notera att det är väldigt skönt att slippa ta reda på all fakta själv, särskilt när de finns enkelt och roligt beskrivet i pocketformat!

 

Diverse bra-och-kul-att-veta-och-skryta-med-fakta:

Australien är världens sjätte största land, och den största ön i hela världen (ja, det är en ö!). Det är den enda ön som också är en kontinent, och den enda kontinenten som också är ett land. Det var den första kontinenten erövrad från sjön, och den sista. (Måste tillägga att Janne nu undrar: ”Hur han kan veta det?” ”Har han sett uppifrån att det inte finns fler kontinenter eller?” ”Tror han på all bullshit?”). Det är den enda nationen som började som ett fängelse. Australien är hem till det största levande tinget på jorden; Stora barriärrevet, och den mest kända och sevärda monoliten Ayers rock eller Uluru för att använda det nu officiella och mest respektfulla aborginiska namnet. Oz har också flest saker som kan döda dig än någon annanstans. Världens tio mest giftiga ormar är alla australiensiska. ”Funnel-web” spindeln, ”box jellyfish”, blu-ringed octopus”,  ”paralysis tick” och ”stonefish” här i Australien är världens mest giftiga i sitt slag.

 

Australien är inte bara farligt utan även väldigt gammalt, det har nämligen varit geologiskt stilla i 60 miljoner år. Åttio procent av allt som lever här, djur och växter, finns ingen annanstans. Det är den torraste, plattaste, varmaste, mest infertila och aggressivt klimat av alla bebodda kontinenter. Bara Antarktis är mer fientlig mot liv. En väldigt intressant plats eller hur?

 

Många sjöfarare med olika nationaliteter hade varit på ön tidigare men det togs inte i besittning förrän brittiska James Cook kom 1770. Storbritannien såg nu sin chans att bli av med sina brottslingar. Sjutton år efter Cooks ”upptäckt” började straffkolonin. Notera att de flesta inte var några större brottslingar. En hade t ex gjort sig skyldig till att stjäla 12 gurkplantor, och en annan hade stulit en bok. För detta fick de sju år i straff. Men på grund av dåliga förbindelser och brist på pengar blev det livsstid för de flesta. Med tanke på att man kunde bli hängd för 200 olika ”brott” i Storbritannien vid den tiden (bl a att härma en egyptier) så var det ett ganska milt straff att bli skickad till ett annat land.

I och med Victorias guldrush 1860 började fångarna önska att få bli skickade hit. Straffkolonin fick sitt slut och Australien började bli en nation.

 

Jag tror att den roliga timmen är slut för idag. Ni har uttråkats tillräckligt. Men det lär nog komma mer intressanta saker om Australien; jag har ju knappt läst en tredjedel av boken! ;) Hoppas ni har lärt er något nytt idag! (Bäst det, för nästa vecka blir det prov på vad ni just har läst!)

Vi har jobbat hela helgen så det var inget valborg firande för oss i år. Inte ens en liten brasa eller BBQ. Hoppas ni hade en härlig valborg på den lilla ön!

 

Äntligen har Dickie sparkat lite folk ute på fältet, så det blir iaf lite mer spann och timmar för oss nu. Det finns dåliga, okej och grymma plockare. En kille hade plockat 13 spann zucchinis när jag hade plockat 25. Han var imponerad och tyckte att jag var jättesnabb. Men jämför mina totalt 29 spann med andras 40 och till och med 53 spann. Det är inte jag som är snabb, bara han som är väldigt seg. Men vad kan man begära av någons första dag då?

 

Vi plockade tomater igår igen. Den här gången fanns det lite mer att ta av. Janne var duktig och fick ihop sju stycken den här gången! (Spann alltså ;)) I början av skörden är det inte så roligt att plocka tomater för man står böjd hela tiden, men det positiva är iaf att det finns ett par ”plommontomatsbuskar” här och där. Dem vill de inte ha i spannen så antingen kastar du dem på marken, äter upp dem eller tar hem dem. Jag fick ihop en hel plastpåse med sådana! ”Gratis” tomater är aldrig fel.

 

Idag är det Labour Day är i OZ. Det är lite fel namngett eftersom det är meningen att man inte ska jobba, så det borde heta Non Labour Day. Men vi jobbar ju såklart ändå, vi är ju slavar där ute i fältet. Kanske inte riktigt, men nästintill.

 

Imorgon blir det tomater igen. Få tomater och få timmar. Egentligen ingen större idé att plocka alls, men visst två timmars lön är mer än ingenting. Janne den jäkeln sviker oss och ska följa med Aaron ut och beskära citron träd istället. Han ska testa det ett par dagar iaf.

 

Det var sjukt dåligt med frukt idag. Man blir helt galen. Vi försökte verkligen få ihop spannen och kämpade på, men det gick åt skogen iaf.

Igår var första "plockdagen" i tomatfältet. Mycket frukt  men knappt några mogna. Tur som var fick vi betalt per timme iaf, istället för per spann. Särskilt tur för Janne, som bara fick ihop 6 tomater! Haha.
Det kändes ganska onödigt att börja jobba kl 6 för att åka hem två timmar senare. Men visst, de som är mogna måste ju av. Idag var det zucchinis igen. Det är mycket slit för lite pengar tyvärr. Men vi måste stå ut ett par veckor till om vi ska få ihop några pengar.

Ännu ingen van tyvärr. Tanken är att vi ska köpa en innan vi lämnar Bundaberg. Bra med ett hem på hjul när det är dags att resa vidare.

Har fått ännu ett mycket givande mail av Acer (Sagt med ett par ton ironi). Jag har frågat dem minst tio gånger om jag kan lämna in den för reparation hos en lokal återförsäljare. Men de vägrar att svara på den frågan. I mitt senaste mail fick jag till svar: "Please see our part resellers in the below link they should be able to assist you too."
Hm. Ja, det ligger en utanför Brisbane och en i Cairns. Inte särskilt tillgängligt. Och det svarade inte på min fråga utan skapade bara fler!

Godkväll från ett lite bittert och trött men dock glatt och mätt Bundaberg!