Lördag eftermiddag kom våra tyska vänner på besök och vi bestämde oss för att hänga med dem tillbaka till deras camping i Mareba, där vi njöt av en god öl och trevligt sällskap. De påstod att det aldrig regnade där och att det räckte att titta på molnen så försvann de..
Det stämmer väl i vanliga fall (de har 300 soldagar/år) men inte denna helg, vi hade inte ens hunnit gå och lägga oss innan det började regna.
Dagen därpå åkte vi till en gokartbana där Jag/Sverige (Janne) och Rick/Tyskland betalade dyrt för att köra 8min. Sverige vann ganska överlägset!

En fika och sedan bar det av norrut för oss. Vi åkte till Daintree, tog en kabelfärja över en flod och campade nära Cape Tribulation. Dagen efter så åkte vi dit, passerade ett ställe där det var vägarbete, halva vägen var avspärrad och lite vatten på vägen, inget mer med det tänkte vi..
Vi kollade in stranden där, var lite besvikna på vädret då det var grått så långt ögat kunde nå och regnade mer eller mindre hela tiden.

Efter 2 timmar ansåg vi att vi hade sett Cape Tribulation och började lite besviket tuffa tillbaka söderut.  Då kom vi till "vattenpölen" igen, som inte var bara en vattenpöl längre. 30 cm djupt och strömmt stannade jag vid sidan av vägen för att se hur bilarna bakom skulle göra.
Första bilen var en stor jeep med snorkel så han tvekade inte en sekund utan puttrade bara igenom. De nästa två var vanliga australientillverkade sedaner som också tog sig igenom utan större problem. Fjärde bilen var en liten mazda eller nåt, lägre än vår van, tvekade lite men körde sakta igenom med avgasröret knappt ovanför vattenytan.
"KAN DOM SÅ KAN VI!" sa jag och tog mod. Ettans växel och med högt varv började jag köra. Vattnet tryckte mot sidan av bilen och man hörde inte motorn av allt vatten (trots att bilen är ganska ljudlig annars). Mitt adrenalin pumapde som aldrig förr (jag blir nästan skakis när jag sitter här och skriver).

"TJOHOOO!" skrek jag och viftade med armarna inför folk som stod och tittade på översvämmningen.
Efter ett par hundra meter började bilen hosta och stannade till slut, försökte starta med det gick inte. Fortfarande skakis började jag fundera på vad jag skulle göra, det regnade ordentligt så jag hade inte lust att stå i regnet och leta problem.
Efter en stund testade jag igen, och bilen gick igång. Vi tog oss med halv effekt till en bensinmack en halv km bort. Tankade och plockade ur luftfiltret som visade sig vara blött såklart, luftburken hade varit halvfull med vatten. Jag skakade ur filtret och satt den framför en fläkt på bensinmacken i 1 1/2 timme.

"hm, vi tog inga bilder, vi måste åka tillbaka och kolla".
Vi vände och tog på oss regnrockar och spatserade förbi bilkön.
Precis när vi kom runt hörnet började en buss köra från andra sidan!
Det var ca 30 personer som stod och tittade. Halvvägs trycktes bussen åt sidan och framhjulet gled av kanten där ett stängsel hade stått innan det försvann av vattenmassorna. Folk skrek och svor, bussen blev stående och kunde inte komma upp igen. Alla stod och tittade utan att veta hur vi skulle hjälpa dem. En guide från en annan buss vadade efter en stund fram till bussen och folk började klättra ur vid förarsätet på bussen. Guiden hjälpte tiotalet turister till säkerhet och en stund senare även den 60-åriga chaffuören. Undrar om han tänkte på att det är gott om krokodiler i området...

Allt gick som tur var väl men bussen stod kvar när vi gav oss av med bilder på händelsen.
På den slingriga vägen längs berget tillbaka såg vi små vattenfall överallt som inte var där när vi åkte upp. Vi var inte längre ledsna över vädret längre utan uppskattade naturen och att vi inte blev fast på andra sidan eller i vattenmassorna.

Nu är vi tillbaka i Cairns och säkerhet, en erfarenhet rikare och vet ungefär vad bilen klarar!

Nu börjar det snart bli dags att lämna östra Australien och Queensland, om ca tre veckor börjar nästa etapp med hundratals mil framför oss.

Skepp å hoj!