För andra gången körde vi igenom Atherton Tablelands. Regnskog, vattenfall, och massvis av gröna kullar. Vi hade missat ett par sevärdheter förra gången vi var där och tänkte passa på att göra det nu.

Vi började med att ta ett dopp i Lake Eacham, underbar insjö med kristallklart vatten.

 

Sedan åkte vi vidare och tittade på en 500 år gammal ”Curtain Fig Tree”. Häftigt stoooort träd.

Och sen åkte vi till Mt Hypipamee Crater, vilket är en gammal crater de inte vet hur djupt ner den går. De har nämligen bara lyckats mätt en viss bit.

På väg till kratern var det som vanligt varning för Cassowary.

Janne: Tror du vi någonsin kommer få se en cassowary?

Jag: Nej.

 

En cassowary är en stor fågel (som en struts) med enorma dödliga klor. De kan vara väldigt aggressiva och oförutsägbara. Man ska hålla sitt avstånd.

 

Vi kom ca 20 m på stigen innan jag får se att 5 meter från stigen står det en cassowary! Jag ville gå tillbaka till bilen och gömma mig, men Janne tyckte vi skulle ta kort.

Vi kunde inte fortsätta till kratern just då, så vi gick till bilen och väntade. En liten stund senare tittar Janne bort mot stigen och får se att cassowaryn har följt efter oss och är på väg rakt mot oss.

Han säger bara in i bilen, och jag förstår direkt vad det handlar om. Vi både har sneglat mot stigen då och då bara för att se ifall fågeln har följt efter oss. Vi låser in oss i bilen, och hjärtat dunkar högt. Den där jäkla fågeln står en meter från bilen och tittar in på oss, och börjar sedan lunka bort mot skogen igen. Efter lite om och men, börjar vi promenera mot kratern i alla fall.

Och cassowaryn ser vi inte igen som tur är.

 

De senaste dagarna har vi bara kört och kört och kört. Vi har kört 260 mil på fem dagar, och vi kommer nog ett par mil till idag. Vi lyckades faktiskt att komma fram till Alice Springs helt välbehållna idag! Bettan håller faktiskt ännu! Grymt. Imorgon ska vi väl nå den stora röda stenen. Det ska bli riktigt häftigt att se det. Det finns mycket annat att se runt omkring här också. Sedan ska vi bara köra samma väg tillbaka upp till korset; ca 100 mil, och ett par 100 mil till upp till Darwin. OM bilen inte går sönder vill säga. Men än är hon inte på väg till skroten iaf.

 

Igår kollade vi på Devils Marbles. Helt otroligt. Googla det!

 

Nu ska vi köra vidare så vi kommer till Uluru någon gång! Men först ska vi stanna till vid "Emily Gap"!

 

Ps. Finns fler uppdateringar neråt!

Det händer mycket när man börjar röra på sig!

 

I onsdags (22 sep) bestämde vi oss för att påbörja vår lååånga resa till Alice Springs, Uluru, Darwin och Perth. Den resan är minst 900 mil.

 

Det var ett lite sorgligt farväl vi sa till Ian och Ben som vi bott med de senaste sex veckorna. Vi har haft många diskussioner och samtal som både har varit roliga, hemska och intressanta. Vi delade livserfarenheter och åsikter, och samtal om allt mellan himmel och jord.

Än en gång har vi fått träffa väldigt härliga människor med stor gästvänlighet.

 

Och som vanligt, precis när man har lärt känna människor på en plats och känner sig lite som hemma där, så måste man börja röra på sig igen.

 

Efter en ”hej-då-BBQ” dagen innan, mycket packning och fix och ett par kaffi så började vi köra mot nya äventyr.

 

Men vi kom bara så långt som 8 mil. I 80km/h hör vi ett tjutande från motorn, oljelampan tändes, Janne stampade ner kopplingen och rullade in på vägkanten.

Kamremmen hade brustit!

Allt vi kunde säga var: Aj aj aj aj. Hoppas inte motorn är helt paj!

Janne började skruva isär allting för att förenkla ifall vi behövde ringa en mekaniker. Vi fick ringa Ian och be honom om att kolla upp telefonnummer till bilaffärer runtomkring så vi kunde få tag i en ny kamrem. Jag satt vid datorn och letade telefonnummer till mekaniker, och kollade på forum efter information om att byta kamrem på vår bil.

Jag lyckades faktiskt hitta en verkstadshandbok för just vår motor, vilket Janne var väldigt glad för.

 

Vi hade stannat precis mittemellan två mindre samhällen, och ingen av dem hade en ny kamrem såklart, så vi fick skicka efter en rem från Cairns till Mareeba. Den skulle vara framme nästa dag.

Vi hade tur i oturen kan man säga. För det första hade vi lyckats stanna bilen på en infart (som inte användes) och vi hade gott om plats. Dessutom rakt över vägen fanns det en gård, där det bodde en mycket trevlig farmare och ett par trevliga backpackers. Så vi fick låna lite verktyg vi inte hade och vi hade någonstans att vara och folk att umgås med. Och vi fick låna deras  toa! Vilket är mycket behändigt när man är fast vid sidan av vägen i ett par dagar.

Dagen efter kunde vi få skjuts med Simon (en av ”backpackerserna”) till Mareeba. Han skulle ändå lämna in sin bil på besiktning vilket passade väldigt bra. Efter ett par timmars promenad och väntan på både bilen och posten fick vi äntligen kamremmen. Eller egentligen borde jag säga kamremmarna, eftersom Mitsubishi har varit väldigt lata när de tillverkade den här motorn. Istället för att designa om motorn har de satt dit en balansaxel, därav den andra remmen, för att motorn inte ska vibrera så förbannat.

 

900 kr för två remmar!

 

När vi äntligen kom tillbaka till bilen ser vi att den inre remmen inte är samma som vi har köpt. Som tur är, var det den och inte den yttre och dessutom såg den befintliga bra ut och vi orkade inte vänta på en ny rem, så samma åkte på igen.

Janne försökte få ihop allting, och självklart uppstår det problem. Man kan ju aldrig förvänta sig att allt ska gå smidigt och lätt. Han hade inte alla verktyg han behövde,  så vi fick ringa en ”mobile mechanic” (detta är alltså tredje dagen i ”diket”).

Efter lite om och men är kamremmen på och hon brummar igen!

Som tur var är denna motorn en ”non-interferance-engine”. Annars hade vi fått skrota bilen eller köpt en ny motor.

 

Satt ihop allting igen, sa hej då och tack till ”gårdsfolket” och vi kunde börja köra vidare!

 

Det finns inte alltför många spännande saker att berätta om Cairns. Det är en trevlig och turistvänlig stad. Förmodligen det mest turistvänliga stället vi varit på hittills.

 

Vi har mestadels bara jobbat, men vi har också sett på tv och jag har läst massa böcker :P Jag läste faktiskt ut hela Twilight-sagan på två veckor, och sen läste jag väl två böcker till.

 

För ett par veckor sedan var jag på väg till Kuranda. Janne höll på och riggade upp för en reggae konsert där, så jag tänkte att jag skulle åka upp dit och kolla om det var något bra.

Det gick jättebra hela vägen, uppför berget och i svängarna ända tills jag var ca 1km från Kuranda. Då stannade bilen. Bränslepumpen var kass.

Janne lyckades få tag i en kille med bil och kunde komma dit och kolla på bilen. Vi var tvungna att få bilen till parkeringen vid konserten. Så den andra snubben satt och hällde bensin rakt i förgasaren medan Janne försökte köra bilen. En väldigt rolig syn bakifrån.

De lyckades faktiskt att få bilen dit, och sedan fick vi åka med i Progigs (företaget Janne riggade för) lastbil tillbaka till Cairns.

Vi fick sova på soffan i två dagar, och försökte komma på bästa lösningen för att få igång bilen igen. Det var ganska stor risk att bilen skulle bli vandaliserad om den stod kvar där för länge så vi fick köpa en för dyr bränslepump och ringa en mekaniker som fick sätta i den på plats. Mekanikern blev iaf lite billigare tack vare att det var en vän till Ian.

(Janne vill att jag ska påpeka att han jobbade och därmed inte hade tid att byta pumpen själv)

 

Man kan inte säga ”Bloody cars” för ofta.

 

Efter alldeles för lång tid bredvid det stora barriärrevet, så kom vi ut och snorklade. Väldigt dyrt men definitivt värt det. Det var helt fantastiskt. Såg massa stora fiskar, fula fiskar, väldigt färgglada fiskar, nemo-fiskar och hajar!

Lördag eftermiddag kom våra tyska vänner på besök och vi bestämde oss för att hänga med dem tillbaka till deras camping i Mareba, där vi njöt av en god öl och trevligt sällskap. De påstod att det aldrig regnade där och att det räckte att titta på molnen så försvann de..
Det stämmer väl i vanliga fall (de har 300 soldagar/år) men inte denna helg, vi hade inte ens hunnit gå och lägga oss innan det började regna.
Dagen därpå åkte vi till en gokartbana där Jag/Sverige (Janne) och Rick/Tyskland betalade dyrt för att köra 8min. Sverige vann ganska överlägset!

En fika och sedan bar det av norrut för oss. Vi åkte till Daintree, tog en kabelfärja över en flod och campade nära Cape Tribulation. Dagen efter så åkte vi dit, passerade ett ställe där det var vägarbete, halva vägen var avspärrad och lite vatten på vägen, inget mer med det tänkte vi..
Vi kollade in stranden där, var lite besvikna på vädret då det var grått så långt ögat kunde nå och regnade mer eller mindre hela tiden.

Efter 2 timmar ansåg vi att vi hade sett Cape Tribulation och började lite besviket tuffa tillbaka söderut.  Då kom vi till "vattenpölen" igen, som inte var bara en vattenpöl längre. 30 cm djupt och strömmt stannade jag vid sidan av vägen för att se hur bilarna bakom skulle göra.
Första bilen var en stor jeep med snorkel så han tvekade inte en sekund utan puttrade bara igenom. De nästa två var vanliga australientillverkade sedaner som också tog sig igenom utan större problem. Fjärde bilen var en liten mazda eller nåt, lägre än vår van, tvekade lite men körde sakta igenom med avgasröret knappt ovanför vattenytan.
"KAN DOM SÅ KAN VI!" sa jag och tog mod. Ettans växel och med högt varv började jag köra. Vattnet tryckte mot sidan av bilen och man hörde inte motorn av allt vatten (trots att bilen är ganska ljudlig annars). Mitt adrenalin pumapde som aldrig förr (jag blir nästan skakis när jag sitter här och skriver).

"TJOHOOO!" skrek jag och viftade med armarna inför folk som stod och tittade på översvämmningen.
Efter ett par hundra meter började bilen hosta och stannade till slut, försökte starta med det gick inte. Fortfarande skakis började jag fundera på vad jag skulle göra, det regnade ordentligt så jag hade inte lust att stå i regnet och leta problem.
Efter en stund testade jag igen, och bilen gick igång. Vi tog oss med halv effekt till en bensinmack en halv km bort. Tankade och plockade ur luftfiltret som visade sig vara blött såklart, luftburken hade varit halvfull med vatten. Jag skakade ur filtret och satt den framför en fläkt på bensinmacken i 1 1/2 timme.

"hm, vi tog inga bilder, vi måste åka tillbaka och kolla".
Vi vände och tog på oss regnrockar och spatserade förbi bilkön.
Precis när vi kom runt hörnet började en buss köra från andra sidan!
Det var ca 30 personer som stod och tittade. Halvvägs trycktes bussen åt sidan och framhjulet gled av kanten där ett stängsel hade stått innan det försvann av vattenmassorna. Folk skrek och svor, bussen blev stående och kunde inte komma upp igen. Alla stod och tittade utan att veta hur vi skulle hjälpa dem. En guide från en annan buss vadade efter en stund fram till bussen och folk började klättra ur vid förarsätet på bussen. Guiden hjälpte tiotalet turister till säkerhet och en stund senare även den 60-åriga chaffuören. Undrar om han tänkte på att det är gott om krokodiler i området...

Allt gick som tur var väl men bussen stod kvar när vi gav oss av med bilder på händelsen.
På den slingriga vägen längs berget tillbaka såg vi små vattenfall överallt som inte var där när vi åkte upp. Vi var inte längre ledsna över vädret längre utan uppskattade naturen och att vi inte blev fast på andra sidan eller i vattenmassorna.

Nu är vi tillbaka i Cairns och säkerhet, en erfarenhet rikare och vet ungefär vad bilen klarar!

Nu börjar det snart bli dags att lämna östra Australien och Queensland, om ca tre veckor börjar nästa etapp med hundratals mil framför oss.

Skepp å hoj!