34 dagar kvar...
Bilen är såld! Känns lite vemodigt att sälja gamla bettan. Det är välbehövda pengar dock. Så nu ska man inte hälsa på DUP längre, det är tyvärr inte längre jag som kör.
Jag har blivit mamma! I torsdags fick vi oväntat tillskott i familjen. Sju stycken små, håriga och gnälliga råttliknande saker låg helt plötsligt i hundhuset den morgonen. Vår gamla tik hade mot alla odds lyckats bli dräktig, hemlighålla det för oss, och krystat fram sju friska och fina valpar. Det är mirakelvalpar. Tiken hade nämligen tidigare fått livmodersinflammation medan hon var dräktig så hon hade fått missfall. Två veterinärer gav samma utlåtande: Hon kommer förmodligen aldrig kunna bli dräktig igen, för hennes livmoder är så förstörd efter allt nu. Dessutom är det väldigt ovanligt att hundar får valpar i den åldern. Men tji där fick vi.
Så nu ska jag ta hand om de små liven tills vi åker. Synd (eller ska man säga skönt?) att man slipper den härligaste åldern när de är helt skogstokiga.
Dagarna går sakta mot resan nu. På ett sätt vill man bara att dagarna ska gå, för att det ska gå fortare till OZ. Men på ett annat sätt tänker man att man borde ta vara på sista tiden här hemma. Utnyttja den att umgås med vänner och familj, och bara ha kul innan man sticker. Jag tror att vi lär få en del hemlängtan när vi är iväg, kommer ju också sakna att mysa med hårbollen. Men man längtar ju inte mindre dit för det!
Jag har blivit mamma! I torsdags fick vi oväntat tillskott i familjen. Sju stycken små, håriga och gnälliga råttliknande saker låg helt plötsligt i hundhuset den morgonen. Vår gamla tik hade mot alla odds lyckats bli dräktig, hemlighålla det för oss, och krystat fram sju friska och fina valpar. Det är mirakelvalpar. Tiken hade nämligen tidigare fått livmodersinflammation medan hon var dräktig så hon hade fått missfall. Två veterinärer gav samma utlåtande: Hon kommer förmodligen aldrig kunna bli dräktig igen, för hennes livmoder är så förstörd efter allt nu. Dessutom är det väldigt ovanligt att hundar får valpar i den åldern. Men tji där fick vi.
Så nu ska jag ta hand om de små liven tills vi åker. Synd (eller ska man säga skönt?) att man slipper den härligaste åldern när de är helt skogstokiga.
Dagarna går sakta mot resan nu. På ett sätt vill man bara att dagarna ska gå, för att det ska gå fortare till OZ. Men på ett annat sätt tänker man att man borde ta vara på sista tiden här hemma. Utnyttja den att umgås med vänner och familj, och bara ha kul innan man sticker. Jag tror att vi lär få en del hemlängtan när vi är iväg, kommer ju också sakna att mysa med hårbollen. Men man längtar ju inte mindre dit för det!
Kommentarer
Trackback